Vill så gärna dela med mig av mina fantastiska paulor.Vissa personer i min närhet tycker att jag är lite tramsig när det gäller dessa krukväxter, så jag får väl lov att berätta historien om dem så jag kan få lite förståelse för mitt trams. En vårdag för 41 år sedan hade jag blivit med lägenhet, då fick jag en paula av min mamma.  Den var säkert inte nyköpt, utan mamma hade antagligen tagit en stickling och planterat den, så småningom blev de bara fler och fler till antalet. För tio år sedan skrotade jag de flesta men behöll kvar en och denna enda har överlevt torka, starkt solsken och tropisk värme i ett förtält .Hon (för det är väl en hon med den överlevnadsinstinkten?) har även klarat att i perioder vara utackorderad och då till någon som inte tycker hon är vacker. Så i höstas hade hon växt sig stor och magnifik och plötsligt var det fyra ståtliga paulor, så dessa tre som nu blommar, är avkommor och modersplantan står nu bakom en gardin och vilar och hämtar krafter så snart blommar även hon.

Äntligen var det någorlunda väder idag, jag tog chansen att snöra på mig mina rullskridskor som legat oanvända i förrådet senaste halvåret. Jag har haft problem med mitt högra ben nu i 4 veckor, förmodligen en nervinklämning i piriformis-muskeln, så kallad "falsk ichias" ska genomföra en röntgen på ländryggen och höftleden. Jag har varit begränsad i min rörlighet, har inte kunnat varit ute och promenerat som jag ju gillar. Så jag var lite spänd hur det skulle fungera med rullskridskorna. Det kändes bra, lite trött i ländryggen. Men det är lite skillnad att åka på cykel- och gångvägar här i Alingsås jämfört med att åka på mindre trafikerade vägar nere i Gullbranna, där man kan "sträcka ut" på ett annat sätt. Denna aktivitet har nog blivit min motions-favorit.